Serien börjar med att Allan under en permission reser till Lapplandsfjällen för att åka skidor tillsammans med Eva. De råkar ut för en snöstorm – och i ovädret blir de ensamma vittnen till en flygkatastrof: Ett främmande plan försöker nödlanda och kraschar inte långt ifrån dem. Piloten dör i Allans armar.

Allan undersöker kabinen – det är ett främmande plan, fullt med egendomliga instrument som han inte förstår sig på. Av en slump råkar han koppla på en radiomottagare och får in ett anrop av kursangivelser – från en sändare som kallar sig "Hjärntrusten". Allan lyckas inte besvara anropet, men han antecknar uppgifterna.

Planet har nödlandat på en fjällsluttning och Allan sätter fart på en lavin som begraver det helt. Senare tar han sig tillbaka med Eva till bebodda trakter och reser direkt hem till Stockholm. Med ledning av uppgifterna räknar han ut att den okända sändaren måste befinna sig exakt på nordpolen. Han beslutar sig för att ta reda på vad "Hjärntrusten" är för en organisation.

Han tar tjänstledigt – hyr ett tvåmotorigt flygplan – och startar med Eva som färdkamrat, med nordpolen som mål. Bränslebrist tvingar dem att nödlanda i polartrakterna. Innan planet tar mark tycker sig Allan skymta en säregen byggnad i fjärran, sedan försvinner allt i ett snömoln.

Allan kravlar sig ur vraket – släpande på Eva som är medvetslös – och stapplar fram i riktning mot den egendomliga byggnaden han sett. Han stupar i snön någon kilometer från målet – men Hjärntrustens spaningscentral har upptäckt honom, och en snötraktor sänds ut för att ta hand om främlingarna.

Den gick i ett 20-tal dagstidningar över hela landet – dessutom i Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Argentina. I dessa respektive länder döptes Allan Kämpe om till: Allan Strong, Kjempe-Knut, Annti Salama, Gert Kemp och Alas El Superhombre. Det sista direkt felaktigt eftersom han inte var någon övermänniska.

Jag ritade och författade serien ända fram till våren 1957 – då lade jag ned den för att jag helt enkelt fick lust att övergå till produktion av allvarligare slag. Då hade jag redan i 3 – 4 år ritat och berättat om rymden i Aftonbladet. Hösten 1957 kom den första ryska Sputniken – och den stora rymdoffensiven började också för min del.

Totalt hade jag då – med avbrott under militärtjänsten – ritat Allan Kämpe i 14 år. När folk frågade hur det var att rita en serie så länge brukade jag svara: - De sista tretton åren var värst. Nog hade man många trevliga stunder med Allan – levde sig in i hans äventyr – och trivdes med att fantisera ut nya dramatiska händelser. Men han blev förstås en börda eftersom man aldrig slapp ifrån honom – det gällde att mata på, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Jag fick släpa med mig papper och tusch och penslar och pennor vart jag än reste – jag fick aldrig semester ifrån honom. Det var ett arbete som aldrig blev avslutat – förrän 1957, då fick det vara nog. Men rutin på att teckna fick man ju.

"Saturnusligan" är ett sällskap nazityskar som placerats ute på en rymdstation (som Hitlers teknikerstab faktiskt planerade) och som fortsatt sin tillvaro som ett fredlöst band efter freden.

I sammanhanget bör nämnas att episoderna i det Kämpe-magasin som gavs ut av Formatic Press inte alls publicerades i den ordning (tidsföljd) som jag ritat dem. Gammalt och nytt blandades om vartannat.

En episod som inte nämns av herr Ringberg är den som inledde den dagliga Allan Kämpe-serien "Den artificiella orkanen".

Hur Allan och Eva kom till Hjärntrusten skildrades i början av veckoserien. Skildringen upprepades flera gånger som kortare resumé i den dagliga upplagan.

Ja det var en del detaljer om Allan Kämpe – ett snabbt koncentrat av 14 års arbete. Jag ber om överseende om Allan inte alltid varit i bästa form – men han kom ju till på en tid då termen science fiction ännu inte fanns, åtminstone inte i det här landet.

Hjärtliga hälsningar från

     Eugen Semitjov