Eugen Semitjovs Allan Kämpe allan kämpe logo

 

Startsida Eugen Semitjov Seriens detaljer Veckoserie & dagstripp Serietidningar & Album Serieoriginal Nytecknade äventyr Kontakt Länkar
Allan Kämpes tillkomst Rymdjournalisten Semitjov Semitjovs böcker Semitjovs målningar Semitjovs brev till läsare
     

Eugen Semitjovs brev till

en Allan Kämpe-läsare

 

Brev Skrivet av Eugen Semitjov 14 februari 1967:

 

Bäste herr Ringberg!

 

Tack för ert vänliga brev. Ert stora intresse för Allan Kämpe gjorde mig verkligen glad. Ett sådant bevis för seriens uppskattning som ert har jag aldrig fått – och det var ju så länge sedan jag ritade den. Tack även för att ni tyckte om artikelserien "Den 100-åriga spådomen".

Jag har skrivit en liknande serie "Bortom Gullivers gränser" som börjar i Allers om ett par veckor. Läste ni förresten "Anrop från okända världar" som gick i Allers i somras?

Ert förra brev har nått mig men jag hann tyvärr aldrig besvara det då jag under hösten höll till flera månade i Sibirien. Jag ska på bästa sätt försöka besvara frågorna om Allan Kämpe och korrigera övriga detaljer:

Jag började rita Allan Kämpe redan på senhösten 1942, på lediga stunder medan jag arbetade på ett ritkontor. Både Allan och jag blev anställda av Bull´s Presstjänst för att fortsätta verksamheten – det var i februari 1943 vill jag minnas. Ett dotterbolag till Bulls gav ut Jules Verne-Magasinet, och jag gjorde mina första illustrationer i den tidningen. Även en del omslag. År 1943 började jag min militärtjänst på F8 och fortsatte sporadiskt att rita A.K. mellan vaktpassen på flygfältet. Det var ju oroligt kring Sveriges gränser då och jag tillhörde det gäng av mekaniker som fick sitta och varmköra jaktplanen ute vid banändarna nätterna igenom för att de skulle vara ständigt startklara. I pauserna på nätterna satt jag ofta i stationsbyggnaden och ritade Kämpe – han var ju också till att börja med svensk flygare i neutralitetsvakten.

 

Serien börjar med att Allan under en permission reser till Lapplandsfjällen för att åka skidor tillsammans med Eva. De råkar ut för en snöstorm – och i ovädret blir de ensamma vittnen till en flygkatastrof: Ett främmande plan försöker nödlanda och kraschar inte långt ifrån dem. Piloten dör i Allans armar.

Allan undersöker kabinen – det är ett främmande plan, fullt med egendomliga instrument som han inte förstår sig på. Av en slump råkar han koppla på en radiomottagare och får in ett anrop av kursangivelser – från en sändare som kallar sig "Hjärntrusten". Allan lyckas inte besvara anropet, men han antecknar uppgifterna.

Planet har nödlandat på en fjällsluttning och Allan sätter fart på en lavin som begraver det helt. Senare tar han sig tillbaka med Eva till bebodda trakter och reser direkt hem till Stockholm. Med ledning av uppgifterna räknar han ut att den okända sändaren måste befinna sig exakt på nordpolen. Han beslutar sig för att ta reda på vad "Hjärntrusten" är för en organisation.

Han tar tjänstledigt – hyr ett tvåmotorigt flygplan – och startar med Eva som färdkamrat, med nordpolen som mål. Bränslebrist tvingar dem att nödlanda i polartrakterna. Innan planet tar mark tycker sig Allan skymta en säregen byggnad i fjärran, sedan försvinner allt i ett snömoln.

Allan kravlar sig ur vraket – släpande på Eva som är medvetslös – och stapplar fram i riktning mot den egendomliga byggnaden han sett. Han stupar i snön någon kilometer från målet – men Hjärntrustens spaningscentral har upptäckt honom, och en snötraktor sänds ut för att ta hand om främlingarna.

 

                                                                        allan och eva räddas

 

De vaknar till liv under ett strålaggregat – de förs till en "telepator" (tankeläsningsmaskin) – och allt som rör sig i deras hjärnor blir avslöjat. Hjärntrustens fyra ledare inser att det inte är några fiender de har framför sig. Allan och Eva blir visade omkring i den enorma tekniska högborgen som rymmer allt som de fyra vetenskapsmännen presterat av avancerade uppfinningar – dessutom också stora fritidslokaler, vinterträdgårdar, sport- och simhallar, festsalar…

Via en "televisor" får Allan och Eva följa skeenden ute i världen – de får se hur Hjärntrustens folk arbetar för att upprätthålla freden i världen, och hur de bekämpar naturkatastrofer. Man erbjuder dem att ansluta sig till organisationen och de tackar ja.

Så började Allans otaliga äventyr – en helt vanlig man men utrustad med tekniska medel som gjorde honom till en övermänniska.

Allan Kämpe började publiceras i färgtryck (Allan var rödhårig då) i en serietidning som gavs ut av Åhlen & Åkerlunds Förlag och hette Veckans Serier. Veckans Serier blev nedlagd efter en tid och Allan flyttade över till Rekordmagasinet där han höll till i åtskilliga år. 1945 började jag rita Allan även som daglig serie (den började i dåvarande morgontidningen) parallellt med veckoserien. Efter ett par år – samtidigt som jag lämnade Bulls och fortsatte som freelancer – slutade jag med veckoserien och ritade enbart den dagliga strippen, som dock fortfarande distribuerades genom Bulls Presstjänst. I de fall då Allan Kämpe fortsatte som veckoserie så var det material som sammanställdes av den dagliga serien..

 

Den gick i ett 20-tal dagstidningar över hela landet – dessutom i Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Argentina. I dessa respektive länder döptes Allan Kämpe om till: Allan Strong, Kjempe-Knut, Annti Salama, Gert Kemp och Alas El Superhombre. Det sista direkt felaktigt eftersom han inte var någon övermänniska.

Jag ritade och författade serien ända fram till våren 1957 – då lade jag ned den för att jag helt enkelt fick lust att övergå till produktion av allvarligare slag. Då hade jag redan i 3 – 4 år ritat och berättat om rymden i Aftonbladet. Hösten 1957 kom den första ryska Sputniken – och den stora rymdoffensiven började också för min del.

Totalt hade jag då – med avbrott under militärtjänsten – ritat Allan Kämpe i 14 år. När folk frågade hur det var att rita en serie så länge brukade jag svara: - De sista tretton åren var värst. Nog hade man många trevliga stunder med Allan – levde sig in i hans äventyr – och trivdes med att fantisera ut nya dramatiska händelser. Men han blev förstås en börda eftersom man aldrig slapp ifrån honom – det gällde att mata på, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Jag fick släpa med mig papper och tusch och penslar och pennor vart jag än reste – jag fick aldrig semester ifrån honom. Det var ett arbete som aldrig blev avslutat – förrän 1957, då fick det vara nog. Men rutin på att teckna fick man ju.

 

 

                                                            allan i telepatorn

 

Några korrigeringar:

Rymdserien som jag skulle ha ritat för Ungdomsnytt, den har jag aldrig sett i tryck. Kan det möjligen vara "Rolf Stål" – en serie som jag ritade i 30 avsnitt innan Allan Kämpe kom till (1942 alltså) som plockats fram från någon dammig hylla?

Beträffande likheten mellan Allan Kämpe-episoden "Professor Smiths land" och Conan Doyles "En försvunnen värld" måste jag påpeka att jag aldrig läst Conan Doyles roman.

Om Allan Kämpe ibland har skiftat något i utseende och teckningsmanér beror det på att jag vid några tillfällen anlitade en hjälptecknare för att jag själv var upptagen av andra brådskande arbeten. Den tecknaren var Charlie Bood som nu bl.a. ritar för FIB-Aktuellt. Han arbetade efter text och råskisser som han fick av mig – och ritade bl.a. större delen av episoden "Sahara" och en mindre del av "Riddaren av Ringvald".

Apropå "Afrikas svarta källa" så inträffade kuriöst nog en liknande brand en kort tid efter att jag ritat episoden – en brand som gjorde slut på så mycket syre att det var omöjligt för människor att vistas inom ett stort område kring eldhärden (obs! Ej på grund av hettan – det var syrebrist). Men därifrån är steget förstås mycket långt till förbrukning av allt syre i atmosfären – det medger jag gärna. Men det var ju alltid dramer av format som utspelades kring gamle Allan.

 

"Saturnusligan" är ett sällskap nazityskar som placerats ute på en rymdstation (som Hitlers teknikerstab faktiskt planerade) och som fortsatt sin tillvaro som ett fredlöst band efter freden.

I sammanhanget bör nämnas att episoderna i det Kämpe-magasin som gavs ut av Formatic Press inte alls publicerades i den ordning (tidsföljd) som jag ritat dem. Gammalt och nytt blandades om vartannat.

En episod som inte nämns av herr Ringberg är den som inledde den dagliga Allan Kämpe-serien "Den artificiella orkanen".

Hur Allan och Eva kom till Hjärntrusten skildrades i början av veckoserien. Skildringen upprepades flera gånger som kortare resumé i den dagliga upplagan.

Ja det var en del detaljer om Allan Kämpe – ett snabbt koncentrat av 14 års arbete. Jag ber om överseende om Allan inte alltid varit i bästa form – men han kom ju till på en tid då termen science fiction ännu inte fanns, åtminstone inte i det här landet.

 

Hjärtliga hälsningar från

     Eugen Semitjov

 

 

                                                               flygplan