Det började med en rad korta artiklar, den första publicerades i Expressen och hade rubriken "Rundresa i världsrymdens skärgård". Mot mitten av femtiotalet byttes Expressen mot Aftonbladet, rymdartiklarna fortsatte att dyka upp men för det mesta kom det att handla om teknik, bilar, båtar och motorsport. Något som man vid redaktionen trodde var mer tilltalande för läsarna. Vändpunkten kom att inträffa natten mellan fredag och lördag den 5 oktober 1957, Sovjetunionen lyckades bli första nation att få upp en satellit i omloppsbana runt jorden. Ryssmånen eller sputnik som var det officiella namnet, blev startskottet för en rymdkapplöpning mellan Sovjetunionen och USA, som inte skulle ebba ut förrän åtskilliga år efter den sista månlandningen. Detta blev även en hektisk period för Eugen Semitjov,

tidningar och förlag stod i kö för att få bilder och artiklar av rymdexperten Semitjov, Sovjetunionens återhållsamhet med bildmaterial bidrog också starkt till den väldiga efterfrågan på tecknade illustrationer. Men återhållsamheten på bildmaterialet ledde också till att Semitjov själv ofta var tvungen att använda en stor mängd fantasi och uppfinningsrikedom, för att kunna illustrera de olika satelliterna och raketerna som ingen, inte ens han själv sett. Sitt internationella genombrott fick Eugen Semitjov 1960, då han sändes till Sovjet av Allers förlag för att skriva om den ryska rymdforskningen. Han blev den första västjournalisten som fick förmånen att intervjua kosmonauten Jurin Gagarin direkt på dennes eget språk, ryska, efter att denne blivit den första människan i rymden.

Under resten av sextiotalet blev Semitjov -som hade den extra förmånen att han även talade ryska, en stadigt återkommande gäst vid såväl Sovjetunionen som USA:s rymdanläggningar. Mot slutet av sextiotalet är det artikelskrivandet som tagit överhand för Semitjov, då efterfrågan på tecknade illustrationer försvann, i och med den enorma mängd bildmaterial som NASA vräkte ut över media på Apolloprogrammet och dess månfärder när USA tog ledningen i rymdkapplöpningen. Hur skulle Semitjovs teckningar kunna konkurrera med astronauternas egna fyrfärgsbilder? Men det är ändå en mycket intensiv period för Semitjov.

Mellan åren 1973 och 1985 skriver Semitjov även en rad populärvetenskapliga böcker, i huvudsak utgivna på förlaget Askild och Kärnekull. Bland dem kan nämnas titlar som; Det kommer en dag och Den hundraåriga spådomen. Han hade tidigare under femtiotalet skrivit några ungdomsromaner bl.a. Fyra filmrutor. Semitjovs sista som bok kom 1986 och hade titeln Garbofilmen vi aldrig fick se, handlar om de ödets nycker som förde hans far till Sverige, och Greta Garbo ut i världen. Han fortsatte även att leverera en strid ström av artiklar till vecko och kvällspresssen. Eugen Semitjov var också en hängiven medlem och beskyddare av föreningen Svenska rymdsällskapet. Efter hans död 1987 instiftar föreningen; Eugen Semitjov priset -till ära av hans minne.

Jan Nilsson / 1997 /

Att Sputnik blev en sådan "chock" i framför allt USA berodde på att amerikanerna nu plötsligt insåg att ryssarna hade tillräckligt kraftiga raketer för att kunna skicka atombomber på dem. Militära kretsar i USA hade vetat detta - men nu insåg amerikanen i gemen att man inte var säker mot en annan raketlast än en radiosändare som sade "beep-beep". Paradoxalt nog var det just faktum att ryssarna låg efter i teknisk utveckling som möjliggjorde Sputnik. Man hade sprängt sin första atombomb först 1949, och de sovjetiska atombomberna av tidiga generationer var stora och tunga - de vägde flera ton. (Den allra första sovjetiska atombomben var närmast en kopia av den första amerikanska, från principritningar man erhållit genom atomspionage. Och den första amerikanska vägde i storleksordningen fem ton.) Då deras bomber var så tunga måste man bygga rejäla raketer, och i och med att man måste bygga kraftfulla raketer fick man också tillräckligt starka raketer för att nå omloppsbana.

De första integrerade kretsarna hade vid användning i det amerikanska rymdprogrammet på 60-talet - ryssarna hade ingenting i närheten av detta. Ryssarna behärskade heller inte teknologin för stora raketmotorer med flytande väte. Redan på Apollos Saturnusraket, steg 2 och 3, använde amerikanerna flytande väte, och Saturnus huvudsteg drevs av blott fem gigantiska raketmotorer. Ryssarna tvingades använda knippen av många mycket mindre motorer, för man kunde inte bygga de riktigt stora raketmotorerna. Icke desto mindre var Sputnik först. När det var dags för Eisenhower att stiga åt sidan som USA-president, blev det s k missligapet en viktig fråga i valkampanjen mellan Kennedy och Nixon. Kennedy lyckades frammana en bild av att Sovjet låg långt före USA i fråga om antalet ballistiska kärnvapenrobotar, men han - JFK - skulle minsann ta hand om problemet och minska missilgapet. Denna bild stöttades i hög grad av uppskjutningar av Sputnik-satelliter. I själva verket var bilden av missilgapet helt falsk.

Han skrev artiklar om projekt liknande Sputnik innan Sputnik. Men exakt när Sputnik skulle skjutas upp visste han förstås inte. Han frilansade för Aftonbladet och natten då nyheten kom beställde förstås Aftonbladet en artikel av honom - med illustration. (Eugen var en framstående tecknare också.) Eugen har berättat om hur Aftonbladet sände en budpojke för att hämta artikeln och bilden. Eugen jobbade på. Deadline närmade sig. Artikeln var klar. Teckningen var nästan klar. Budpojken satt i tamburen och stampade. Det sista Eugen behövde var en bild av månen. Deadline var så nära att Eugen inte hade tid att rita månen. Istället tog han fram en astronomibok, klippte ut en bild av månen och klistrade in den i teckningen. Eugens bild av Sputnik, som nästa dag prydde Aftonbladets förstasida, var en ren spekulation - men låg väldigt nära sanningen. Han hade ritat ett silverglänsande klot med radiellt utstående antenner. Den riktiga Sputnik hade bakåtsvepta antenner, annars var Eugens bild helt korrekt. Han var duktig och kunde sin sak, den gode Genie - som vi kallade honom. Och det var för femtio år sedan.